Okej, nu är jag arg. Vi har tagit upp det förut, och det verkar som om vi måste ta upp det igen:
PANTPROBLEMET.

Ärligt talat. Hur är man uppfostrad om man tar skaer andra har betalat för utan att ens fråga? Det du har betalat för får du göra vad fan fu vill med, men mina grejer ska du låta bli! Jag vet att åtminståne hälften av tomburkarna och flaskorna i vårt rum var mina och Jessicas, men trots det tar personen jag inte tänker nämna vid namn VÅR pant, och köper grejer, som hon inte direkt kommer bjuda på, utan att fråga. När jag ser det så säger jag till henne, varpå hon säger..."eh..." ungefär. Hon kan ha fått ut något lite mer artikulerat om att vi måste säga till, eller något liknande, men det är ju bara skit. Jag ska inte behöva säga "DET HÄR ÄR MINA GREJER SOM JAG INTE VILL ATT DU TAR FÖR DOM ÄR MINA MINA MIN JAG HAR BETALAT FÖR DOM DOM ÄR MINA!". Hon ska faktiskt inse att okej, all den här panten är inte min, så då kanske jag bara ska ta hälften? Eller?
Idiotin sprider sig. Jag är förbannad. Och har ont i magen.

Maty