Pjäsen Emma är ett attackmisstag.
Den är så dålig, eller dålig är egentligen fel ord. Den är liksom... bara under vår nivå. Hade vi gått i femman eller sexan så hade vi säkert tyckt att den var jättehäftig och bra och utmanande. Men nu går de flesta i gruppen inte i femman eller sexan, utan i ettan eller tvåan (på gymnasiet, that is). Vilket resulterar i att Emma är så under vår nivå så att det finns inte.
Hela teatern känns som ett svart hål av förslösad potential. Den här teatergruppen är ju skitbra! Vi skulle kunna göra något nytt och häftigt och utmanande och fräscht, men NEJDÅ, vi får det här. Mellanstadieteater. Kul? NEJ.

Grejen är, att vi säkert skulle kunna göra en bra föreställning av det hela, även om manuset (som det är nu) suger. Men vi kan inte höja oss till mer än "bra", eftersom ingen till 100% tror på det vi gör. Tror man inte på det man gör så får man inte den energi som behövs för att göra det fantastiskt. Det blir svårt att göra det "som om det var på riktigt" när man inte tror på manuset. Och till slut blir det bara bajs.